Hur kan det sluta med att hon gråter, och att jag är skurken? Först var det hon som sårade mig. Och i stundens hetta sa jag ngt som hon uppfattade om sårande (kan jag kanske hålla med om). Men det är ju så att jag menade inte riktig det jag sa, iaf inte på det viset... Jag var arg, ledsen och besviken. Och då säger man bara saker som känns rätt för stunden utan att tänka på konsekvenserna. Ska jag be om ursäkt eller ska jag bara vänta? Önskar med fanns färdigskrivna manus man kunde följa när man bråkar. Så man slipper säga ngt till försvar som sen den andra parten kan missuppfatta? Säskillt som det var den andra parten som började hela bråket?

VARFÖR ska allt vara så kompliserat? Och varför ska jag vara så snäll och känna mig så skyldig? När jag faktiskt inte har gjort ngt fel?

Hur kan det sluta med att jag tröstar den som sårade mig?